Om författaren Lars Bern:
Jag är forskarutbildad, har varit vOrdf i Cancerfonden,
är huvudman i Hjärt&Lungfonden och jag har 40 års
erfarenhet av miljöfrågor och miljöforskning.
Lars Bern om Livsmedelsverket och kosten
SVT-programmet Vetenskapens Världs inslag om Fettupproret avslöjar att de kostråd som samhället gett i decennier och fortfarande ger via sjukvården och Livsmedelsverket kan vara en bidragande orsak till att hundratusentals svenskar blivit allvarligt sjuka. Vem bär i så fall ansvaret och vem skall ersätta dem som drabbats? Det skriver Lars Bern.
Alla inser vi att det måste finnas ett starkt samband mellan vår hälsa och vår kost. Ändå är detta område ytterst bristfälligt beforskat. Det har lett till en mycket stor osäkerhet rörande vad som är bra och inte bra att stoppa i sig. Trots det bräckliga vetenskapliga underlaget har forskare, dietister och myndigheter i decennier lämnat tvärsäkra kostråd. Ju mer vi följt råden ju sjukare har vi blivit. Det går t.ex. tydligt att se ett samband mellan fetmaepidemin i USA och skräckpropagandan mot naturligt mättat fett från mjölkprodukter och andra animalier. Att upprinnelsen till propagandan byggde på forskningsfusk gör inte saken bättre.
För några år sedan insåg den modiga Sundsvallsläkaren Annika Dahlqvist att det var något som var fel med kostråden. Ju mer hennes diabetespatienter följde dietisternas och Livsmedelsverkets råd ju sjukare blev de. Hon misstänkte starkt att orsaken var att den kolhydratrika kost som anbefalldes drev upp blodsockret till farligt förhöjda nivåer. Hon tillrådde istället en kostomläggning som innebar att man minskade på kolhydratrik mat drastiskt och istället såg till att bli mätt på naturligt fet mat såsom olika animalier. Som i ett trollslag blev hennes patienter mycket friskare. De gick ner i vikt, deras blodsocker blev normalt och de kunde sätta ut en rad mediciner.
Dahlqvist blev impopulär hos etablissemanget och hade hon inte blivit så känd hade säkert Socialstyrelsen tagit av henne läkarlegitimationen. Hon fick trots detta snabbt efterföljare bland andra läkare som gjort liknande observationer och det folkliga fettupproret var ett faktum. En rad framstående forskare med framlidne professorn Lars Werkö och docent Uffe Ravnskov i spetsen har även starkt ifrågasatt evidensen bakom larmen om det mättade fettet. Idag uppskattar man att nästan en fjärdedel av befolkningen i olika grad redan ändrat sin kost från kolhydratrik till mer fet mat, den s.k. LCHF-dieten. Upproret har satt djupa spår i en ökad efterfrågan i handeln på smör, grädde och fet mjölk.
I veckan uppmärksammades fettupproret i SVT-programmet Vetenskapens Värld. Man hade följt en grupp överviktiga diabetessjuka personer som under några månader la om sin diet till LCHF. Resultaten blev desamma som Dahlqvist iakttagit hos sina patienter. När SVT presenterade det påfallande tydliga utfallet för två av samhällets ledande experter (som står bakom dagens kostråd) ville de inte erkänna utfallet utan kom med invändningar utan övertygande vetenskaplig evidens.
Mycket tyder på att de kostråd som ges av både sjukvård, dietister och ansvarig myndighet verkar vara en bidragande orsak till den skenande sjukligheten i befolkningen. De ansvariga experterna föreföll trots detta inte särskilt angelägna om att rätta till bristerna inom forskningen. Kan det bero på rädsla för skadeståndsprocesser från alla människor som blivit sjuka efter att ha följt deras kostråd?
Den folkliga misstro som på detta sätt sprider sig mot myndigheter och ansvariga experter är allvarlig. Idag är det information som sprids fritt på nätet och i kvällspressen som styr miljontals svenskars val av diet. Den hårdnackade oviljan att verkligen kartlägga hur det förhåller sig som experterna uppvisade i programmet underminerar auktoriteten hos viktiga samhällsinstitutioner.
Min slutsats av SVT-programmet är att den etablerade vetenskapen på det här området bevisligen har stora brister. Redan för tio år sedan när jag var engagerad i Cancerfonden och vi försökte ta fram kostråd, kunde jag konstatera att vetenskapen var ytterligt svag vad gällde kostens betydelse för hälsan. Till och med en så allmän uppfattning som att frukt är nyttigt, kan ifrågasättas.
Cancerfonden valde därför att avstå från kostråd. Den ringa forskning som bedrivs om kost och hälsa är för det mesta finansierad av livsmedelsindustrin. I TV-programmet visades t.ex. ett forskningsprojekt som typiskt nog var finansierat av ett brödföretag som säljer kolhydratrika produkter. Det här området är globalt värt många trillioner kronor för industrin, så någon objektiv evidensbedömning kan man inte förvänta sig i projekt som är finansierade från det hållet.
När det gäller forskningen runt sambandet mellan kost och sjukdomar som cancer, metabolt syndrom och alzheimer är det mesta styrt och finansierat av läkemedelsindustrin. Också för läkemedelsindustrin har den livslånga behandlingen av kronisk diabetes, högt blodtryck och högt blodkolesterol skapat en trillionmarknad som de kommer att försvara med näbbar och klor.
Det är alltså nödvändigt att stärka den oberoende forskningen rörande kost och hälsa för att vi skall få fram meningsfulla underlag för framtida kostråd. Idag finansieras oberoende forskning nästan bara med allmosor från allmänheten via t.ex. Cancerfonden och Hjärt&Lungfonden. Och forskning rörande kost och hälsa har där haft låg prioritet.
Statens forskningsinsatser är ytterst blygsamma. Om man skall hårddra är de faktiskt negativa, genom att staten ”beskattar” allmänhetens forskningsbidrag med s.k. overheadkostnader. Som donatorer får vi vara med och betala forskningsinstitutionernas infrastruktur. Den borde rimligen vara statens ansvar. Den aviserade avdragsrätten för ideella bidrag är ett steg på vägen, men det räcker inte långt.
Det har den senaste tiden talats mycket om pensionärernas villkor och i vad mån man skall sänka skatten på pensionerna eller hjälpa dem på annat sätt. Den bästa hjälp en åldrande befolkning kan få, vore nog att tillgängliga resurser satsades på forskning runt kost och hälsa. Detta gäller speciellt för svagare grupper som ofta har svårt att ta till sig den ökande kunskap som finns tillgänglig på webben. Ohälsa pga felaktig kost är definitivt en klassfråga.
Samhället skulle sannolikt tjäna in de pengar som satsats på kostforskning i form av kraftigt minskad förbrukning av dyrbara läkemedel och färre sjukdagar och förtidspensioner. För forskningsfinansiärer som Cancerfonden och Hjärt- och Lungfonden gäller det att lägga om prioriteringen så att fler kostforskare får mer oberoende pengar till sin verksamhet.
För att inte dagens forskning skall bli lidande är det viktigt att allmänheten blir uppmärksam på det ökade forskningsbehovet och att staten omprövar sin snåla inställning till den medicinska forskningen. Det håller helt enkelt inte att man gömmer sig bakom det faktum att läkemedelsindustrin satsar stora pengar. Det finns inget incitament hos den industrin att få människor friska, då behöver vi ju inte längre deras livslånga medicinering.
Mitt tips är att när hela sanningen om sambandet mellan kosten och sjukligheten kommer fram, då måste samhället och industrin räkna med dyrbara krav på skadestånd från alla som fått sina liv mer eller mindre förstörda av skadlig kost och övermedicinering. Det här problemet är knappast mindre än tobakens skadeverkningar och tobaksindustrin har fått betala dyrt.
Källa: NEWSMILL
